Eftersom jag inte visste var jag skulle börja gick jag till parken, som jag såg lite längre fram.

"Någon som vill börja jobba på min polisstation? Jag har en massa vin om du blir sugen"

Jag gick fram till mannen och sa "Jag söker jobb, vad erbjuder du?"

"Ja du kan få bli civilspanare men först namn tack!"

"Reed, Harrison Reed"

"Okej Haggis, kan du börja på måndag?"

"Som civilspanare...? Behöver man inte typ, jag vet inte... Vara utbildad?, och mitt namn är Harrison"

"Nej inte vad jag vet"

"Vad heter du?"

"Roger Redvine"

"Ja"

"Vadå ja"

"Ja, jag kan börja på måndag"

"Bra, du börjar kl 06:00"

"Okej"

Jag bara gick därifrån, bort från den konstiga konversationen och tänkte börja kolla på lägenheter men plötsligt så kände jag att någon skuggade mig...

"Åh det är bara du Roger" sa jag förvånat

"Du får ett rum på stationen, där du kan sova, det blir tio kronor mer tack!"

Tio kronor...?, tänkte jag...

"Okej"

Jag upptäckte senare att det inte var Roger som skuggade mig, utan någon, eller något, annan men jag ska inte vända mig om, eller? Jag vände mig om, ingen var där men jag kände mig ändå iakttagen...

Beep.. beep.. beep..
Det första han hör när han vaknar, är ett otroligt irriterande ljud. När han öppnar ögonen ser han ett ganska stort rum med vitt golv och blekblåa väggar.
Det andra han ser är en massa sladdar och apparater. Han blir alldeles förvirrad. Han försöker sätta sig upp men sladdarna är ivägen.
Sen kommer smärtorna. Det gör fruktansvärt ont i ryggen och huvudet. Han skriker rätt ut.
En vitklädd kvinna med brunt hår kommer springande. Hon trycker på en knapp bredvid sängen han ligger i och efter ett tag försvinner smärtorna.
Sedan tar hon fram en mobiltelefon och börjar prata om honom. Han är snurrig men kan ändå höra ett par ord.
"Han har vaknat..Skrek som en dåre..Helt borta"
Han förstod inte ett smack.
En stund senare kom en vitklädd man in i rummet. Mannen frågade om han visste var han var.
Han svarade att det visste han inte.
Mannen förklarade då att han var på ett sjukhus.
Han förstod plötsligt alla sladdar, apparater och de vitklädda människorna.
Den okände mannen sa att han hette Christer och var doktor, han pekade på kvinnan som kommit springande när han skrek och sa att hon hette Trudy.
Christer talade om för honom att hans namn var Harrison Reed och att han fått minnesförlust. Han så också att det inte fanns några tidigare register av Harrison, Christer hade ingen aning om vad som orsakat minnesförlusten och undrade om han kom ihåg något.
Jag blinkade ett par gånger och smakade sedan på mitt påstådda namn: Harrison Reed. Det lät ganska bra.
Sedan talade Harrison om för doktorn med en klar och stark stämma att han inte kom ihåg något från innan han vaknade i sjukhussängen.
Christer sa då att det inte var så konstigt.
Harrison blev lite dåsig och när Christer såg det tog han med sig Trudy och gick ut.
Tre dagar och en massa portioner äcklig sjukhusmat senare, var han äntligen, enligt Christer, frisk nog att lämna sjukhuset.
Harrison klev ut genom dörrarna och solsken och fågelsång slog emot honom. Den friska doften av gräs och sommar gjorde honom yr av lycka och glädje.
Nu gällde det bara att se om han kunde få tillbaka minnet, och Harrison tänkte att det bästa, och enklaste, sättet var att skaffa ett jobb..

Slut på kapitel 1.

Augustus VII Faraway levde på 1800-talet, han var en gladlynt, lustig liten man. Han hade en grå och vitrandig kostym och alltid ett par blanka, svarta skor. Hans frisyr var alltid likadan, bakåtkammat hår med massor av gele.  Fast han var en stabil och stadig man på högst 50 bast, hade han en käpp. Käppen var gjort av ett otroligt värdefullt material, nämligen svartek. Som du nog förstår var det en väldigt dyr och praktfull käpp och av risk för tjuvar bar han den alltid med sig. Han var stor, tjock och bastant. Det var nästan ett under att kostymen passade. Folk tänkte att kostymen måste vara handgjord av en skicklig skräddare, för så stora kostymer kunde bara inte finnas. Och sant var väl det. Augustus var nämligen en väldigt rik och välbärgad man. Han bodde på den stora herrgården vid namn Faraway Hall, som lustigt nog låg i utkanten av byn Faraway, en liten by i England.

Som du nog förstår på namnet låg byn ganska avsides och Augustus var det närmaste en kunglighet som någon i byn nånsin träffat, förutom Augustus själv då, som brukade dinera hos Drottning Victoria vid festliga tillställningar. Augustus var både älskad och fruktad i den lilla byn. Han var nog så trevlig, gick i kyrkan varje söndag och var alltid generös och givmild, speciellt vid kollekten. Men han hade ett fasligt temperament. Minsta småsak kunde göra honom arg. Som väl var, var han inte långsint, även om han aldrig glömde en oförrätt.

Kyrkan låg i centrum och var väldigt stor och praktfull, ty Augustus tyckte det var viktigt att Gud hade ett fint ställe att bo på när han väl kom ner till jorden.
Faraway Hall var ett väl omtalat ställe, det sades att det spökade där och att man skulle passa sig för att gå ner i de gigantiska katakomberna som låg under den enorma herrgården. Augustus gammelfarfarsfarfars farfar (nån släkting som levde för väldigt, väldigt länge sen) byggde katakomberna när han skapade den lilla byn Faraway för att kyrkogården helt enkelt var för liten.

Varenda person, man eller kvinna, barn eller vuxen som gått ner i katakomberna efter att de fallit i glömska, har aldrig synts till igen. Det sägs att man kan höra alla borttappade människor försöka gräva, krafsa och hugga sig ut därifrån, men det är dömt att misslyckas. Det sägs även att om man lyssnar riktigt noga kan man höra ropen på hjälp från alla fördömda själar.
Nu kom det sig så att en liten tioårig flicka hade tagit med sig sin treåriga lillebror ner i katakomberna. När man hade letat efter dem överallt, så så de två klokaste gummorna i byn att de måste ha tagit sig ner i katakomberna. Man skulle precis skicka in de modigaste männen för att söka efter barnen när de kom upp, alldeles lortiga och skärrade efter den hemska upplevelsen. Deras mor kramade om dem som om de varit borta i flera år och inte bara i två timmar.

När byborna började ställa en massa frågor skakade flickan på huvudet och sa, med så tunn och matt röst att byborna verkligen fick spetsa öronen: "Den slukade min sko och fem skelett innan den gav mig ett halsband och försökte äta upp oss."
Sedan svimmade hon av utmattning. Hennes bror dog fem dagar efter upplevelsen i katakomberna. När treåringen dött förstod byborna att varelsen i katakomberna måste vara otroligt hemsk, och de bestämde sig för att göra sig av med den. Men flickan vädjade till de vise, bestående av de två gamla gummorna och en blind gammal man som kunde se in i framtiden, att låta bli.
Den blinde mannen såg att de aldrig skulle vinna en strid mot besten så de övertalade männen att helt enkelt försegla katakomberna för tid och evighet, och det gjorde de.

Flickans namn var Lori och när hennes mamma upptäkte att hon alltid bar halsbandet som hon fått av besten försökte hon få henne att förstöra det, men Lori var tvärsäker på att halsbandet var helt ofarligt, och vägrade. De sista orden Lori nånsin sa var: "Halsbandet är helt ofarligt, det finns ingenting med det som kunde skada någon. Jag svär vid Gud att jag aldrig tänker ta av det, om det är Guds vilja att jag ska göra mig av med det, ska jag också göra det. Ty ingen är mäktigare än Han, men om jag inte får ett tecken inom fjorton dagar, lämnar detta smycke aldrig min hals. " Så hennes mor lät henne hållas. Men fjorton dagar hade gått och det kom inget tecken från Gud så halsbandet sitter där der sitter och har inte lämnat Loris hals sen dess. Det var de allra sista orden hon nånsin sa, i resten av sitt liv sa hon inget mer, förutom ett "Ja" när hon gifte sig.
Nu när männen trodde att de hade förseglat katakomberna för alltid, levde folket i byn Faraway sina liv som vanligt. Föga anade de att det fanns en annan gång som ledde till och från katakomberna. Denna gång var för länge sedan glömd. Men så kom det sig att Augustus hittade den och i tron att den ledde till vinkällaren, gick han ner.

Augustus gick snabbt vilse därnere.
Det var ett par män som var på väg för att besöka Augustus och när de gick in i huset såg de en dörr stå öppen. Plötsligt hörde de ett fruktansvärt skrik och tyg som slets sönder.

De sprang fram till dörren och skulle ge sig in när deras blick föll på golvet. På det grova stengolvet stod Augustus välpolerade skor, täckta med blod.

Bredvid skorna låg käppen som var värd så otroligt mycket pengar. I sin iver att komma åt käppen kastade sig de tre männen framåt. En av dem rev sig på en vass sten. Han svor till och höll sig om handen. Då plötsligt hörde alla hur något rörde sig nere i underjorden. Männen kände hur marken vibrerade under dem och de reste sig upp. Sen såg de hur en stor, lurvig best, som liknade en varg, stå framför dem med fradga i mungiporna. Den hade förmodligen känt lukten av blodet som rann över handen på mannen som skurit sig och droppade ner på stengolvet.

Männen backade långsamt mot dörren men besten var snabb. Mannen som höll i käppen försökte värja sig men han var chanslös. Monstret drog ner alla tre männen i underjorden och dörren bakom dem smällde igen och försvann.
För tid och evighet...

Alltid samma dröm, varje natt. Jag fruktar mörkret för i mörkret måste man somna, och det är i mörkret som drömmarna kommer, dessa hemska vidriga mardrömmar.
Jag har inte sovit på flera dygn. Det är hemskt.
Jag har sagt till Adara att hon är en avskyvärd kossa, talat om för Sussi (som på inga villkor kan behålla en hemlighet) vem Erina är kär i, och värst av allt, jag har sagt till våran avskyvärt pompösa rektor att han kan dra åt helvete.
Det här är inte jag, jag säger aldrig vad jag tycker, trots att jag vet att det är många som tycker som jag.
Adara ÄR en avskyvärd kossa, det tycker alla. Hon är den första sötaste men inte ens den elfte eller tolfte snällaste, ändå är det ingen som protesterar.
Alla gillar Erina, hon är den tredje sötaste och den andra snällaste. Alla ville vara hennes bästa vän, men hon valde mig. Hon sa att hon såg något hos mig, som man inte kan se på ytan.
Sussi är schysst, hon är den fjärde sötaste och den femte snällaste. Hon är inte direkt taskig, men hon är värdelös på att behålla hemligheter.
Jag själv, jag är den andra sötaste och den första snällaste. Varför vet jag inte. Mitt namn är Clio och jag är väl en alldeles normalstörd 15: åring.
Ingen vet riktigt vem som hittade på att lista sötaste och snällaste, men alla gör det ändå.
Anledningen till att jag sa allt det där till Adara, Sussi och rektorn, är för att jag inte har sovit på nästan fem dygn. Det sliter på en människa.
Jag vet att jag inte kan hålla mig vaken längre. Jag kommer att somna, vare sig jag vill det eller inte. Och jag hade rätt, jag somnade så fort jag lade huvudet på kudden och drömmen kom inte långt efter.

Det var en kall vinterkväll, stjärnorna syntes på den alldeles klara himlen och snön glittrade i månljuset. Jag verkade befinna mig på nån slags kyrkogård.
Jag stod där i snön och tittade ner på mina fötter. Jag hade mina röda vinterskor på mig, min orangea tubtopp och mina tajta, svarta favoritjeans på mig. Trots detta frös jag inte. Jag kunde känna kylan, den virvlade omkring mig, som om den inte kunde röra mig. Det var konstigt men jag brydde mig liksom inte.
Jag skulle precis gå när vinden tilltog i styrka och blåste undan lite snö som låg på marken. Jag tittade neråt.
På den guldiga ytan stod det med tydliga svarta bokstäver: Till minne av Cleo Apollonse, älskad dotter och syster.
Det kändes som om mitt hjärta skulle stanna och jag önskade mig bara bort, bort, BORT.
Plötsligt ändras scenen, jag står i kanten av en vacker äng, jag ser min tvillingsyster springa runt på ängen, helt omedveten om vad som ska hända. Jag hör grenar som knäcks och jag backar några steg tills jag står i skydd av träden. Jag vill ropa till Cleo att göra samma sak, men jag blir avbruten. En man dyker upp, han smyger närmare Cleo, som fortfarande inte har märkt något. Hon vänder sig om och skriker. Det är det mest blodisande skrik jag nånsin hört, hon slutar tvärt. Jag tror att hon känner igen mannen och går fram för att hälsa, när han vänder sig om backar jag snabbt tillbaka. Han har en kniv i handen, och den är täckt av blod. Han drar den ur min systers mage och hon singlar ner på marken som ett visset löv. Jag vill skrika, kasta mig över mannen, men jag står kvar. Han ser sig om en sista gång innan han skär av en lock av min systers svarta hår med de vackra blå slingorna i, sedan springer han iväg. Jag rusar fram till min syster men hon är redan död. Jag gråter och skriker, sedan svimmar jag.

Jag vaknar, sätter mig upp i sängen och andas tungt. Jag lugnar mig och tänker att det bara är en dröm. Sen går jag gram till toalettbordet och sätter mig för att borsta håret. Jag tar upp hårborsten och tittar i spegeln. Cleos näpna ansikte och blåa slingor tittar tillbaka på mig. Jag skriker igen, högt, och trillar av stolen. Smällen i huvudet gör så att jag svimmar.

Jag sätter mig upp, alldeles kallsvettig och rusar fram till spegeln, jag kan lugnt konstatera att mitt eget ansikte, omsvärmat av svart, oborstat hår med guldiga slingor, tittar tillbaka på mig. Jag suckar lättat och får nästan ett slaganfall när Cleo smäller upp dörren till mitt rum och säger att frukosten är klar. Lika fort som hon kom, försvinner hon igen. Jag borstar håret och klär på mig. Sedan undrar jag om drömmen nånsin kommer försvinna. Jag funderar en stund och säger sedan rätt ut i rummet: Nej, för i mörkret finns inget annat än fruktan.