Beep.. beep.. beep..
Det första han hör när han vaknar, är ett otroligt irriterande ljud. När han öppnar ögonen ser han ett ganska stort rum med vitt golv och blekblåa väggar.
Det andra han ser är en massa sladdar och apparater. Han blir alldeles förvirrad. Han försöker sätta sig upp men sladdarna är ivägen.
Sen kommer smärtorna. Det gör fruktansvärt ont i ryggen och huvudet. Han skriker rätt ut.
En vitklädd kvinna med brunt hår kommer springande. Hon trycker på en knapp bredvid sängen han ligger i och efter ett tag försvinner smärtorna.
Sedan tar hon fram en mobiltelefon och börjar prata om honom. Han är snurrig men kan ändå höra ett par ord.
"Han har vaknat..Skrek som en dåre..Helt borta"
Han förstod inte ett smack.
En stund senare kom en vitklädd man in i rummet. Mannen frågade om han visste var han var.
Han svarade att det visste han inte.
Mannen förklarade då att han var på ett sjukhus.
Han förstod plötsligt alla sladdar, apparater och de vitklädda människorna.
Den okände mannen sa att han hette Christer och var doktor, han pekade på kvinnan som kommit springande när han skrek och sa att hon hette Trudy.
Christer talade om för honom att hans namn var Harrison Reed och att han fått minnesförlust. Han så också att det inte fanns några tidigare register av Harrison, Christer hade ingen aning om vad som orsakat minnesförlusten och undrade om han kom ihåg något.
Jag blinkade ett par gånger och smakade sedan på mitt påstådda namn: Harrison Reed. Det lät ganska bra.
Sedan talade Harrison om för doktorn med en klar och stark stämma att han inte kom ihåg något från innan han vaknade i sjukhussängen.
Christer sa då att det inte var så konstigt.
Harrison blev lite dåsig och när Christer såg det tog han med sig Trudy och gick ut.
Tre dagar och en massa portioner äcklig sjukhusmat senare, var han äntligen, enligt Christer, frisk nog att lämna sjukhuset.
Harrison klev ut genom dörrarna och solsken och fågelsång slog emot honom. Den friska doften av gräs och sommar gjorde honom yr av lycka och glädje.
Nu gällde det bara att se om han kunde få tillbaka minnet, och Harrison tänkte att det bästa, och enklaste, sättet var att skaffa ett jobb..

Slut på kapitel 1.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Så... Du vill inte... Ha mig?- Nej. Det bar emot att säga det, men han visste att det var för det bästa. Det bästa för henne. - Hela den här tiden, alla gånger vi var tillsammans, var det bara en lögn?- Ja.Han visste inte hur mycket mer av det här ...

Eftersom jag inte visste var jag skulle börja gick jag till parken, som jag såg lite längre fram. "Någon som vill börja jobba på min polisstation? Jag har en massa vin om du blir sugen" Jag gick fram till mannen och sa "Jag söker jobb, vad ...

Augustus VII Faraway levde på 1800-talet, han var en gladlynt, lustig liten man. Han hade en grå och vitrandig kostym och alltid ett par blanka, svarta skor. Hans frisyr var alltid likadan, bakåtkammat hår med massor av gele.  Fast han var en stabil ...

Alltid samma dröm, varje natt. Jag fruktar mörkret för i mörkret måste man somna, och det är i mörkret som drömmarna kommer, dessa hemska vidriga mardrömmar. Jag har inte sovit på flera dygn. Det är hemskt. Jag har sagt till Adara att hon är en a...