Augustus VII Faraway levde på 1800-talet, han var en gladlynt, lustig liten man. Han hade en grå och vitrandig kostym och alltid ett par blanka, svarta skor. Hans frisyr var alltid likadan, bakåtkammat hår med massor av gele.  Fast han var en stabil och stadig man på högst 50 bast, hade han en käpp. Käppen var gjort av ett otroligt värdefullt material, nämligen svartek. Som du nog förstår var det en väldigt dyr och praktfull käpp och av risk för tjuvar bar han den alltid med sig. Han var stor, tjock och bastant. Det var nästan ett under att kostymen passade. Folk tänkte att kostymen måste vara handgjord av en skicklig skräddare, för så stora kostymer kunde bara inte finnas. Och sant var väl det. Augustus var nämligen en väldigt rik och välbärgad man. Han bodde på den stora herrgården vid namn Faraway Hall, som lustigt nog låg i utkanten av byn Faraway, en liten by i England.

Som du nog förstår på namnet låg byn ganska avsides och Augustus var det närmaste en kunglighet som någon i byn nånsin träffat, förutom Augustus själv då, som brukade dinera hos Drottning Victoria vid festliga tillställningar. Augustus var både älskad och fruktad i den lilla byn. Han var nog så trevlig, gick i kyrkan varje söndag och var alltid generös och givmild, speciellt vid kollekten. Men han hade ett fasligt temperament. Minsta småsak kunde göra honom arg. Som väl var, var han inte långsint, även om han aldrig glömde en oförrätt.

Kyrkan låg i centrum och var väldigt stor och praktfull, ty Augustus tyckte det var viktigt att Gud hade ett fint ställe att bo på när han väl kom ner till jorden.
Faraway Hall var ett väl omtalat ställe, det sades att det spökade där och att man skulle passa sig för att gå ner i de gigantiska katakomberna som låg under den enorma herrgården. Augustus gammelfarfarsfarfars farfar (nån släkting som levde för väldigt, väldigt länge sen) byggde katakomberna när han skapade den lilla byn Faraway för att kyrkogården helt enkelt var för liten.

Varenda person, man eller kvinna, barn eller vuxen som gått ner i katakomberna efter att de fallit i glömska, har aldrig synts till igen. Det sägs att man kan höra alla borttappade människor försöka gräva, krafsa och hugga sig ut därifrån, men det är dömt att misslyckas. Det sägs även att om man lyssnar riktigt noga kan man höra ropen på hjälp från alla fördömda själar.
Nu kom det sig så att en liten tioårig flicka hade tagit med sig sin treåriga lillebror ner i katakomberna. När man hade letat efter dem överallt, så så de två klokaste gummorna i byn att de måste ha tagit sig ner i katakomberna. Man skulle precis skicka in de modigaste männen för att söka efter barnen när de kom upp, alldeles lortiga och skärrade efter den hemska upplevelsen. Deras mor kramade om dem som om de varit borta i flera år och inte bara i två timmar.

När byborna började ställa en massa frågor skakade flickan på huvudet och sa, med så tunn och matt röst att byborna verkligen fick spetsa öronen: "Den slukade min sko och fem skelett innan den gav mig ett halsband och försökte äta upp oss."
Sedan svimmade hon av utmattning. Hennes bror dog fem dagar efter upplevelsen i katakomberna. När treåringen dött förstod byborna att varelsen i katakomberna måste vara otroligt hemsk, och de bestämde sig för att göra sig av med den. Men flickan vädjade till de vise, bestående av de två gamla gummorna och en blind gammal man som kunde se in i framtiden, att låta bli.
Den blinde mannen såg att de aldrig skulle vinna en strid mot besten så de övertalade männen att helt enkelt försegla katakomberna för tid och evighet, och det gjorde de.

Flickans namn var Lori och när hennes mamma upptäkte att hon alltid bar halsbandet som hon fått av besten försökte hon få henne att förstöra det, men Lori var tvärsäker på att halsbandet var helt ofarligt, och vägrade. De sista orden Lori nånsin sa var: "Halsbandet är helt ofarligt, det finns ingenting med det som kunde skada någon. Jag svär vid Gud att jag aldrig tänker ta av det, om det är Guds vilja att jag ska göra mig av med det, ska jag också göra det. Ty ingen är mäktigare än Han, men om jag inte får ett tecken inom fjorton dagar, lämnar detta smycke aldrig min hals. " Så hennes mor lät henne hållas. Men fjorton dagar hade gått och det kom inget tecken från Gud så halsbandet sitter där der sitter och har inte lämnat Loris hals sen dess. Det var de allra sista orden hon nånsin sa, i resten av sitt liv sa hon inget mer, förutom ett "Ja" när hon gifte sig.
Nu när männen trodde att de hade förseglat katakomberna för alltid, levde folket i byn Faraway sina liv som vanligt. Föga anade de att det fanns en annan gång som ledde till och från katakomberna. Denna gång var för länge sedan glömd. Men så kom det sig att Augustus hittade den och i tron att den ledde till vinkällaren, gick han ner.

Augustus gick snabbt vilse därnere.
Det var ett par män som var på väg för att besöka Augustus och när de gick in i huset såg de en dörr stå öppen. Plötsligt hörde de ett fruktansvärt skrik och tyg som slets sönder.

De sprang fram till dörren och skulle ge sig in när deras blick föll på golvet. På det grova stengolvet stod Augustus välpolerade skor, täckta med blod.

Bredvid skorna låg käppen som var värd så otroligt mycket pengar. I sin iver att komma åt käppen kastade sig de tre männen framåt. En av dem rev sig på en vass sten. Han svor till och höll sig om handen. Då plötsligt hörde alla hur något rörde sig nere i underjorden. Männen kände hur marken vibrerade under dem och de reste sig upp. Sen såg de hur en stor, lurvig best, som liknade en varg, stå framför dem med fradga i mungiporna. Den hade förmodligen känt lukten av blodet som rann över handen på mannen som skurit sig och droppade ner på stengolvet.

Männen backade långsamt mot dörren men besten var snabb. Mannen som höll i käppen försökte värja sig men han var chanslös. Monstret drog ner alla tre männen i underjorden och dörren bakom dem smällde igen och försvann.
För tid och evighet...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Så... Du vill inte... Ha mig?- Nej. Det bar emot att säga det, men han visste att det var för det bästa. Det bästa för henne. - Hela den här tiden, alla gånger vi var tillsammans, var det bara en lögn?- Ja.Han visste inte hur mycket mer av det här ...

Eftersom jag inte visste var jag skulle börja gick jag till parken, som jag såg lite längre fram. "Någon som vill börja jobba på min polisstation? Jag har en massa vin om du blir sugen" Jag gick fram till mannen och sa "Jag söker jobb, vad ...

Beep.. beep.. beep.. Det första han hör när han vaknar, är ett otroligt irriterande ljud. När han öppnar ögonen ser han ett ganska stort rum med vitt golv och blekblåa väggar. Det andra han ser är en massa sladdar och apparater. Han blir alldeles...

Alltid samma dröm, varje natt. Jag fruktar mörkret för i mörkret måste man somna, och det är i mörkret som drömmarna kommer, dessa hemska vidriga mardrömmar. Jag har inte sovit på flera dygn. Det är hemskt. Jag har sagt till Adara att hon är en a...