Alltid samma dröm, varje natt. Jag fruktar mörkret för i mörkret måste man somna, och det är i mörkret som drömmarna kommer, dessa hemska vidriga mardrömmar.
Jag har inte sovit på flera dygn. Det är hemskt.
Jag har sagt till Adara att hon är en avskyvärd kossa, talat om för Sussi (som på inga villkor kan behålla en hemlighet) vem Erina är kär i, och värst av allt, jag har sagt till våran avskyvärt pompösa rektor att han kan dra åt helvete.
Det här är inte jag, jag säger aldrig vad jag tycker, trots att jag vet att det är många som tycker som jag.
Adara ÄR en avskyvärd kossa, det tycker alla. Hon är den första sötaste men inte ens den elfte eller tolfte snällaste, ändå är det ingen som protesterar.
Alla gillar Erina, hon är den tredje sötaste och den andra snällaste. Alla ville vara hennes bästa vän, men hon valde mig. Hon sa att hon såg något hos mig, som man inte kan se på ytan.
Sussi är schysst, hon är den fjärde sötaste och den femte snällaste. Hon är inte direkt taskig, men hon är värdelös på att behålla hemligheter.
Jag själv, jag är den andra sötaste och den första snällaste. Varför vet jag inte. Mitt namn är Clio och jag är väl en alldeles normalstörd 15: åring.
Ingen vet riktigt vem som hittade på att lista sötaste och snällaste, men alla gör det ändå.
Anledningen till att jag sa allt det där till Adara, Sussi och rektorn, är för att jag inte har sovit på nästan fem dygn. Det sliter på en människa.
Jag vet att jag inte kan hålla mig vaken längre. Jag kommer att somna, vare sig jag vill det eller inte. Och jag hade rätt, jag somnade så fort jag lade huvudet på kudden och drömmen kom inte långt efter.

Det var en kall vinterkväll, stjärnorna syntes på den alldeles klara himlen och snön glittrade i månljuset. Jag verkade befinna mig på nån slags kyrkogård.
Jag stod där i snön och tittade ner på mina fötter. Jag hade mina röda vinterskor på mig, min orangea tubtopp och mina tajta, svarta favoritjeans på mig. Trots detta frös jag inte. Jag kunde känna kylan, den virvlade omkring mig, som om den inte kunde röra mig. Det var konstigt men jag brydde mig liksom inte.
Jag skulle precis gå när vinden tilltog i styrka och blåste undan lite snö som låg på marken. Jag tittade neråt.
På den guldiga ytan stod det med tydliga svarta bokstäver: Till minne av Cleo Apollonse, älskad dotter och syster.
Det kändes som om mitt hjärta skulle stanna och jag önskade mig bara bort, bort, BORT.
Plötsligt ändras scenen, jag står i kanten av en vacker äng, jag ser min tvillingsyster springa runt på ängen, helt omedveten om vad som ska hända. Jag hör grenar som knäcks och jag backar några steg tills jag står i skydd av träden. Jag vill ropa till Cleo att göra samma sak, men jag blir avbruten. En man dyker upp, han smyger närmare Cleo, som fortfarande inte har märkt något. Hon vänder sig om och skriker. Det är det mest blodisande skrik jag nånsin hört, hon slutar tvärt. Jag tror att hon känner igen mannen och går fram för att hälsa, när han vänder sig om backar jag snabbt tillbaka. Han har en kniv i handen, och den är täckt av blod. Han drar den ur min systers mage och hon singlar ner på marken som ett visset löv. Jag vill skrika, kasta mig över mannen, men jag står kvar. Han ser sig om en sista gång innan han skär av en lock av min systers svarta hår med de vackra blå slingorna i, sedan springer han iväg. Jag rusar fram till min syster men hon är redan död. Jag gråter och skriker, sedan svimmar jag.

Jag vaknar, sätter mig upp i sängen och andas tungt. Jag lugnar mig och tänker att det bara är en dröm. Sen går jag gram till toalettbordet och sätter mig för att borsta håret. Jag tar upp hårborsten och tittar i spegeln. Cleos näpna ansikte och blåa slingor tittar tillbaka på mig. Jag skriker igen, högt, och trillar av stolen. Smällen i huvudet gör så att jag svimmar.

Jag sätter mig upp, alldeles kallsvettig och rusar fram till spegeln, jag kan lugnt konstatera att mitt eget ansikte, omsvärmat av svart, oborstat hår med guldiga slingor, tittar tillbaka på mig. Jag suckar lättat och får nästan ett slaganfall när Cleo smäller upp dörren till mitt rum och säger att frukosten är klar. Lika fort som hon kom, försvinner hon igen. Jag borstar håret och klär på mig. Sedan undrar jag om drömmen nånsin kommer försvinna. Jag funderar en stund och säger sedan rätt ut i rummet: Nej, för i mörkret finns inget annat än fruktan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Så... Du vill inte... Ha mig?- Nej. Det bar emot att säga det, men han visste att det var för det bästa. Det bästa för henne. - Hela den här tiden, alla gånger vi var tillsammans, var det bara en lögn?- Ja.Han visste inte hur mycket mer av det här ...

Eftersom jag inte visste var jag skulle börja gick jag till parken, som jag såg lite längre fram. "Någon som vill börja jobba på min polisstation? Jag har en massa vin om du blir sugen" Jag gick fram till mannen och sa "Jag söker jobb, vad ...

Beep.. beep.. beep.. Det första han hör när han vaknar, är ett otroligt irriterande ljud. När han öppnar ögonen ser han ett ganska stort rum med vitt golv och blekblåa väggar. Det andra han ser är en massa sladdar och apparater. Han blir alldeles...

Augustus VII Faraway levde på 1800-talet, han var en gladlynt, lustig liten man. Han hade en grå och vitrandig kostym och alltid ett par blanka, svarta skor. Hans frisyr var alltid likadan, bakåtkammat hår med massor av gele.  Fast han var en stabil ...